Det finns krafter som spekulerar i avsmältningen av isarna över Grönland. Därunder finns enorma resurserser i form av olja och metaller!
Det är gamarna som samlar sig runt den döende. Så vidrigt omoraliskt. Vår planet, biologisk rikedom, fundamentet för mänsklig civilisation hotas av svår obalans med oöverskådliga konsekvenser. Men kortsiktiga vinstintressen, i detta fall från en ironiskt liten folkgrupp, vill gladeligen slå den sista spiken i kistan. Jag befarar att många vill se det som en "ursprungsbefolknings rättighet".
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/tema/artikel.asp?ProgramID=2879&Nyheter=&artikel=2491169
30 januari 2009
29 januari 2009
Klimat och befolkning
Med anledning av det pågående bloggandet kring
"Klotet" på Sveriges Radio - P1
Det är utmärkt att befolkningsfrågan kommit upp på "Klotet".
Om man annars får tro den svenska debatten så finns två stora långsiktiga problem. Det ena är klimathotet. Det andra är befolkningsfördelningen i Sverige (och många andra europeiska länder). Man menar att vi kommer att få brist på arbetskraft och att det kommer att bli alltför många pensionärer att försörja.
Det är mycket egendomligt att så få förstår att det andra ”problemet” är lösningen på det första.
Jorden är överbefolkad. Vi är nu så många att summan av alla människors aktiviteter märkbart påverkar klimatet.
Det är vällovligt med internationella klimatmöten och utfästelser. Genom Kyotoprotokollet har i-länderna (utom USA) lovat att sänka sina utsläpp av växthusgaser med 5,2% från 1990 år nivå. Men dessa utfästelser är dömda att misslyckas eftersom man måste arbetar mot en pågående gigantisk ökning av antalet konsumenter som vill använda energi.
Naturligtvis kommer inte mänskligheten att gå under av att vara för många – det är ju självmotsägande. Inte heller kommer mänskligheten att dö ut av att havsytan höjs eller att klimatzonerna flyttas. Det som går under är all annan natur. Vi närmar oss med sjumilasteg den totalkultiverade planeten.
Sverige är också överkultiverat. Det är t.ex. bara med största tvekan svenskarna kan låta några andra stora rovdjur existera i vårt land. Praktiskt taget all produktiv barrskog nedanför Lapponia är trädplantager, till stor del bestående av främmande trädslag. De sista bondeskogarna med blandade åldrar faller i dessa dagar för att europas miljoner skall kunna fortsätta att läsa sina reklamblad på vägen till jobbet.
Om vår vackra planet skall kunna räddas till en värdig och vacker framtid måste människorna börja minska i antal. Samtidigt skall vi givetvis minska vår personliga ekologiska fotavtryck. Men om vi inte kan förmå oss att använda båda möjligheterna – folkminskning och ekologiskt livsstil – så finns det inte en chans.
I det perspektivet är Sveriges och t.ex. Italiens låga födelsetal ett löfte och något av det mest hoppingivande av trender.
Vi skall gå före! Vi kan visa att man kan klara ekonomin även med en krympande befolkning. Invandring och folkomflyttning är givetvis inte någon lösning i något avseende. Mot bakgrund av stigande livslängd måste vi däremot överväga höjd pensionsålder. Höj pensonsålderns med en månad per år!
För övrigt är det tveksamt om människor egentligen behövs i några större antal för att hålla igång all nödvändig produktion. Mekanisering och robotisering gör att idag troligen mindre än en halv miljard människor producerar väsentligen allt som konsumeras av jordens befolkning. De andra är undersysselsatta eller ägnar sig åt mer eller mindre improduktiv handel och omfördelning av rikedomarna.
Den demografiska transition som europeiska länder genomfört pågår i resten av världen. Det verkar som om skolundervisning, kvinnors frigörelse, tillgång till preventivmedel och legala aborter, kombinerat med grundläggande ekonomisk utveckling är tillräckligt för att transitionen skall ske. Detta är faktiskt mycket lovande. Om mänsklighetens vackra hemplanet bara överlever krisen att bära kanske 10 miljarder under något hundratal år, och att vi sedan får till stånd en rejäl minskning, då kan det kanske bli en någorlunda respektabel framtid för våra barn-barns-barns-barn-....-barn.
Erfarenheter av tvång i t.ex. Indien har hittills varit kontraproduktiva. Kinas ett-barnpolitik borde emellertid utvärderas fördomsfritt. Man skall inte utesluta metoder som möjligen direkt kan påverka människors familjebildning. Kanske kunde man införa "födelserätter" på nästa klimatmöte?
Det är under alla omständigheter viktigt att alla människor på jorden förstår hur allvarlig befolkningsfrågan är. Det är bara möjligt om man kan tala fritt. Religiös dogmatism är givetvis ett gigantiskt hinder, men också missriktad människokärlek kan vara nog så svår att hantera.
Alla länder kommer att behöva leva med åldringsöverskott under flera hundra år. Innan vi når dit skall vi inte slå sönder kulturer och nationella identiteter med gigantiska folkomflyttningar. Det döljer problemet och komplicerar lösningen.
"Klotet" på Sveriges Radio - P1
Det är utmärkt att befolkningsfrågan kommit upp på "Klotet".
Om man annars får tro den svenska debatten så finns två stora långsiktiga problem. Det ena är klimathotet. Det andra är befolkningsfördelningen i Sverige (och många andra europeiska länder). Man menar att vi kommer att få brist på arbetskraft och att det kommer att bli alltför många pensionärer att försörja.
Det är mycket egendomligt att så få förstår att det andra ”problemet” är lösningen på det första.
Jorden är överbefolkad. Vi är nu så många att summan av alla människors aktiviteter märkbart påverkar klimatet.
Det är vällovligt med internationella klimatmöten och utfästelser. Genom Kyotoprotokollet har i-länderna (utom USA) lovat att sänka sina utsläpp av växthusgaser med 5,2% från 1990 år nivå. Men dessa utfästelser är dömda att misslyckas eftersom man måste arbetar mot en pågående gigantisk ökning av antalet konsumenter som vill använda energi.
Naturligtvis kommer inte mänskligheten att gå under av att vara för många – det är ju självmotsägande. Inte heller kommer mänskligheten att dö ut av att havsytan höjs eller att klimatzonerna flyttas. Det som går under är all annan natur. Vi närmar oss med sjumilasteg den totalkultiverade planeten.
Sverige är också överkultiverat. Det är t.ex. bara med största tvekan svenskarna kan låta några andra stora rovdjur existera i vårt land. Praktiskt taget all produktiv barrskog nedanför Lapponia är trädplantager, till stor del bestående av främmande trädslag. De sista bondeskogarna med blandade åldrar faller i dessa dagar för att europas miljoner skall kunna fortsätta att läsa sina reklamblad på vägen till jobbet.
Om vår vackra planet skall kunna räddas till en värdig och vacker framtid måste människorna börja minska i antal. Samtidigt skall vi givetvis minska vår personliga ekologiska fotavtryck. Men om vi inte kan förmå oss att använda båda möjligheterna – folkminskning och ekologiskt livsstil – så finns det inte en chans.
I det perspektivet är Sveriges och t.ex. Italiens låga födelsetal ett löfte och något av det mest hoppingivande av trender.
Vi skall gå före! Vi kan visa att man kan klara ekonomin även med en krympande befolkning. Invandring och folkomflyttning är givetvis inte någon lösning i något avseende. Mot bakgrund av stigande livslängd måste vi däremot överväga höjd pensionsålder. Höj pensonsålderns med en månad per år!
För övrigt är det tveksamt om människor egentligen behövs i några större antal för att hålla igång all nödvändig produktion. Mekanisering och robotisering gör att idag troligen mindre än en halv miljard människor producerar väsentligen allt som konsumeras av jordens befolkning. De andra är undersysselsatta eller ägnar sig åt mer eller mindre improduktiv handel och omfördelning av rikedomarna.
Den demografiska transition som europeiska länder genomfört pågår i resten av världen. Det verkar som om skolundervisning, kvinnors frigörelse, tillgång till preventivmedel och legala aborter, kombinerat med grundläggande ekonomisk utveckling är tillräckligt för att transitionen skall ske. Detta är faktiskt mycket lovande. Om mänsklighetens vackra hemplanet bara överlever krisen att bära kanske 10 miljarder under något hundratal år, och att vi sedan får till stånd en rejäl minskning, då kan det kanske bli en någorlunda respektabel framtid för våra barn-barns-barns-barn-....-barn.
Erfarenheter av tvång i t.ex. Indien har hittills varit kontraproduktiva. Kinas ett-barnpolitik borde emellertid utvärderas fördomsfritt. Man skall inte utesluta metoder som möjligen direkt kan påverka människors familjebildning. Kanske kunde man införa "födelserätter" på nästa klimatmöte?
Det är under alla omständigheter viktigt att alla människor på jorden förstår hur allvarlig befolkningsfrågan är. Det är bara möjligt om man kan tala fritt. Religiös dogmatism är givetvis ett gigantiskt hinder, men också missriktad människokärlek kan vara nog så svår att hantera.
Alla länder kommer att behöva leva med åldringsöverskott under flera hundra år. Innan vi når dit skall vi inte slå sönder kulturer och nationella identiteter med gigantiska folkomflyttningar. Det döljer problemet och komplicerar lösningen.
25 januari 2009
Georgia Guidestones – Amerikas Stonehenge
Genom ett inlägg på Sveriges Radios hemsida ”Klotet” stötte jag på detta märkliga monument. Det är ett konstverk i granit rest av en okänd beställare i juni 1979. Det innehåller tio bud till mänskligheten – tio riktlinjer. Jag kunde inte ha skrivit dem bättre själv!
Till skillnad från ”tio Guds bud” riktar sig dessa till kollektivet och styret för de mänskliga samhällena, inte till den enskilda människan. Det handlar inte om den enskildes frälsning. Det handlar istället om släktets frälsning och fortbeståndet för livet på Jorden.
Sammanfattningsvis handlar de om fyra väsentliga ting:
1. Lämna utrymme för naturen.
2. Reproduktiv kontroll. Människosläktet måste komma till en rimligt stor population och sedan upprätthålla den.
3. Sök och upprätthåll visdom, andlighet och skönhet.
4. Upprättandet av någon slags världsregering.
Texten i engelsk version:
MAINTAIN HUMANITY UNDER 500,000,000
IN PERPETUAL BALANCE WITH NATURE
GUIDE REPRODUCTION WISELY —
IMPROVING FITNESS AND DIVERSITY
UNITE HUMANITY WITH A LIVING
NEW LANGUAGE
RULE PASSION —
FAITH — TRADITION
AND ALL THINGS
WITH TEMPERED REASON
PROTECT
PEOPLE AND NATIONS
WITH FAIR LAWS AND JUST COURTS
LET ALL NATIONS
RULE INTERNALLY
RESOLVING EXTERNAL DISPUTES
IN A WORLD COURT
AVOID PETTY LAWS AND USELESS
OFFICIALS
BALANCE PERSONAL
RIGHTS WITH
SOCIAL DUTIES.
PRIZE TRUTH — BEAUTY — LOVE —
SEEKING
HARMONY WITH THE
INFINITE
BE NOT A CANCER ON THE EARTH —
LEAVE
ROOM FOR NATURE —
LEAVE ROOM FOR NATURE
Det mest storslagna med detta dokument är att den mycket starkt betonar på befolkningsfrågan. Det gör den unik. 500 miljoner är en radikal målsättning!
Om vi inte får ett gudomligt ingripande, liknande syndafloden, kommer det att ta många generationer innan vi når dit.
Jorden är för närvarande är gravt överbefolkad. Redan idag är den totala mänskliga aktiviteten så stor att den påverkar klimatet. Det finns ingen möjlighet att på ett uthålligt sätt föda så stor befolkning som vår nuvarande, inte på ett mänskligt anständigt sätt. Folkökningen gör det ännu svårare.
Lyckligtvis visar utvecklingen i många europeiska länder att kvinnor kan välja andra sätt att förverkliga sig än genom att föda upp stora barnkullar. Givna kunskap, preventivmedel, möjlighet till abort kommer människor att välja mindre familjer. I många europeiska länder, och i Japan, finns t.o.m. en tydlig tendens till så låga födelsetal att det skulle kunna blir folkminskning. Tyvärr ser det inte ut som om dessa länder att få uppleva fördelen med en minskande befolkning eftersom invandringen från fattiga växande folkslag äter upp detta utrymme med råge.
En mycket optimistisk prognos är att att hela världen fullbordar samma demografiska transition som redan skett i flera av europas länder och inte bara stabiliseras utan börjar minska.
Om vi gissar att Jordens människopopulation når sitt maximum av 10 miljarder år 2075 och därefter minskar med 2% per år. Det betyder att man föder ca 1 barn per par, vilket leder till halvering på 34 år. Då är man nere på 500 miljoner efter ca 150 år – år 2225. Snabbare än så kan det rimligtvis inte gå, om det skall ske i mänskligt acceptabel takt.
Med 1% minskning per år (vilket är mer troligt), skulle det ta 300 år. Vi är framme vid år 2375, sedan är det dags att öka något för att hålla oss däromkring. Stabilitet betyder, med låg barnadödlighet, i genomsnitt 2,1 barn per par.
Vi har framför oss 3-400 år av mänsklig överhettning. Det gäller att tänka frammåt!
16 januari 2009
Värdegrund utan botten
Det sägs ibland av filosofer att allt värde har sitt ursprung i människa. Om man bortser från religiösa förställningar om att en gud definierat vad som är gott och ont, är det svårt att se någon annan värdesättare.
Tråkigt nog är inte människor överens om vad som är värdefullt. Det obehagligt att föreställa sig att det sanna, det rätta och det sköna är underkastat tidsandan och olika populasers nycker. Om man vidgar perspektivet och låter också främmande och förgångna kulturer tala är det i sanning svårt att alls hitta något fast att hålla sig till.
Lidande är ont, njutning är gott
Ett bra förslag till fast punkt är den som tar fasta på människors, eller överhuvudtaget kännande varelsers, lycka och plåga. Den hedonistiska utilitarismens paroll är ”största möjliga lycka till största möjliga antal”. Tyvärr råkar den som försöker tillämpa principen snart in i problem så stora att man tvingas se den dunsta bort framför sina ögon.
En god människa är en människa som lever gott
Hur kan man väga den enes lycka mot den andres? När subjekten för evigt är inlåsta i sig själva? Den enda person man verkligen känner är sig själv. Den enda person man säkert har stor makt över är en själv. En människas först och största plikt måste alltså vara att själv söka sin lycka. Det behöver förvisso inte ske på ett egoistiskt sätt. Det finns mer förfinade former av lycka. Att se barnen bli lyckliga vuxna. Att medverka till lycka och välstånd för familjen/släkten/folket/mänskligheten/ryggradsdjuren/planeten (stryk ej tillämpliga!). Mitt ansvar som medvarelse är proportionellt till den makt jag har att göra någon skillnad. Jag kallar denna moral för ”egocentrisk altruistism”.
Lyckofabriken
I ”filosofiska rummet” på Radion talade man en gång om utilitarismen (jag letar fortfarande i mina arkiv efter en datum ...). Redaktören ställde en fråga: ”Om man kunde uppfinna en maskin med förmåga till självmedvetande och förmåga att uppleva särskilt stor lycka (dvs en artificiell intelligens). Skulle då världen bli bättre om man massproducerade denna maskin?” Filosoferna hostade lite men kom snart fram till ett tydligt ”ja”. Allihop!
Jag skulle velat säga att en sådan ”maskin” redan finns – katten. Om en katt får mat och värme och inte minst mänsklig kärlek är den en fulländad lyckovarelse! Skulle då den mest moraliska handlingen vara att alla vigde sina liv åt att maximera antalet välvårdade katter på vår planet? Nej, säger jag, det är en orimlig tanke.
Hedonistisk utilitarism fungerar inte som rättesnöre.
Är det verkligen lycka vi vill ha?
Jag är (eller har i alla fall varit) konstnär. Det är man inte för att man söker ”lycka”. Skapandet är på många sätt en självpåtagen plåga. Det behöver inte vara så illa som för van Gogh, eller Munch eller någon annan av de halvt mytiska självförbrännande genierna, men det är en kamp med sig själv, med världen och inte minst andra konstnärer. Mycket oro, många svåra beslut, mycket osäkert, ändå måste man göra det. Det är en vilja till självförverkligande, som bara är en stegrad variant av ”viljan till liv” (Schopenhauer). En vilja som trotsar lidande och förnuft, som framhärdar in i det sista.
Filosofen Arne Naess talar för en variant av ”utilitarism” där viljan att leva och växa, och att bli det man kan bli sätts istället för hedonistisk lycka. Naess tror att vi delar denna vilja med alla andra levande varelser. Naess gör denna strävan att uttrycka sin medfödda natur till bas i sitt ekosofiska moralsystem. Jag håller väsentligen med Naess, med reservationen att det trotts allt inte är så mycket till rättesnöre med tanke på att den enes självförverkligande många gånger är den andres död.
Kemisten och nobelpristagaren Illja Prigogin förklara att livet är ett termodynamiskt system där ordning uppstår i ett energiflöde långt ifrån jämvikt. Det är en bra modell. Jag säger ”livet är ett långt-i-från-harmoni-tillstånd”. När kampen och motsättningarna upphör inträder kanske en kort stund av harmonisk lycka, och sedan inträder döden.
Livet är ett äventyr i oavbruten rörelse!
Arne Naess, "Ekologi, samhälle och lisstil", 1973, svensk översättning 1981.
Illaja Prigogine & Isabelle Stengers, ”Ordning ur kaos”, 1984, originalets titel ”Order out of Chaos”, 1984
Tråkigt nog är inte människor överens om vad som är värdefullt. Det obehagligt att föreställa sig att det sanna, det rätta och det sköna är underkastat tidsandan och olika populasers nycker. Om man vidgar perspektivet och låter också främmande och förgångna kulturer tala är det i sanning svårt att alls hitta något fast att hålla sig till.
Människan öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
(Predikaren 3:19)
Lidande är ont, njutning är gott
Ett bra förslag till fast punkt är den som tar fasta på människors, eller överhuvudtaget kännande varelsers, lycka och plåga. Den hedonistiska utilitarismens paroll är ”största möjliga lycka till största möjliga antal”. Tyvärr råkar den som försöker tillämpa principen snart in i problem så stora att man tvingas se den dunsta bort framför sina ögon.
En god människa är en människa som lever gott
Hur kan man väga den enes lycka mot den andres? När subjekten för evigt är inlåsta i sig själva? Den enda person man verkligen känner är sig själv. Den enda person man säkert har stor makt över är en själv. En människas först och största plikt måste alltså vara att själv söka sin lycka. Det behöver förvisso inte ske på ett egoistiskt sätt. Det finns mer förfinade former av lycka. Att se barnen bli lyckliga vuxna. Att medverka till lycka och välstånd för familjen/släkten/folket/mänskligheten/ryggradsdjuren/planeten (stryk ej tillämpliga!). Mitt ansvar som medvarelse är proportionellt till den makt jag har att göra någon skillnad. Jag kallar denna moral för ”egocentrisk altruistism”.
Lyckofabriken
I ”filosofiska rummet” på Radion talade man en gång om utilitarismen (jag letar fortfarande i mina arkiv efter en datum ...). Redaktören ställde en fråga: ”Om man kunde uppfinna en maskin med förmåga till självmedvetande och förmåga att uppleva särskilt stor lycka (dvs en artificiell intelligens). Skulle då världen bli bättre om man massproducerade denna maskin?” Filosoferna hostade lite men kom snart fram till ett tydligt ”ja”. Allihop!
Jag skulle velat säga att en sådan ”maskin” redan finns – katten. Om en katt får mat och värme och inte minst mänsklig kärlek är den en fulländad lyckovarelse! Skulle då den mest moraliska handlingen vara att alla vigde sina liv åt att maximera antalet välvårdade katter på vår planet? Nej, säger jag, det är en orimlig tanke.
Hedonistisk utilitarism fungerar inte som rättesnöre.
Är det verkligen lycka vi vill ha?
Jag är (eller har i alla fall varit) konstnär. Det är man inte för att man söker ”lycka”. Skapandet är på många sätt en självpåtagen plåga. Det behöver inte vara så illa som för van Gogh, eller Munch eller någon annan av de halvt mytiska självförbrännande genierna, men det är en kamp med sig själv, med världen och inte minst andra konstnärer. Mycket oro, många svåra beslut, mycket osäkert, ändå måste man göra det. Det är en vilja till självförverkligande, som bara är en stegrad variant av ”viljan till liv” (Schopenhauer). En vilja som trotsar lidande och förnuft, som framhärdar in i det sista.
Filosofen Arne Naess talar för en variant av ”utilitarism” där viljan att leva och växa, och att bli det man kan bli sätts istället för hedonistisk lycka. Naess tror att vi delar denna vilja med alla andra levande varelser. Naess gör denna strävan att uttrycka sin medfödda natur till bas i sitt ekosofiska moralsystem. Jag håller väsentligen med Naess, med reservationen att det trotts allt inte är så mycket till rättesnöre med tanke på att den enes självförverkligande många gånger är den andres död.
Kemisten och nobelpristagaren Illja Prigogin förklara att livet är ett termodynamiskt system där ordning uppstår i ett energiflöde långt ifrån jämvikt. Det är en bra modell. Jag säger ”livet är ett långt-i-från-harmoni-tillstånd”. När kampen och motsättningarna upphör inträder kanske en kort stund av harmonisk lycka, och sedan inträder döden.
Livet är ett äventyr i oavbruten rörelse!
Arne Naess, "Ekologi, samhälle och lisstil", 1973, svensk översättning 1981.
Illaja Prigogine & Isabelle Stengers, ”Ordning ur kaos”, 1984, originalets titel ”Order out of Chaos”, 1984
Samtal med en skogsödla
Det här hände en höstdag 2008. Jag klippte gräset i Sätra. Då såg jag något som rörde sig på lekstugeväggen. Det var ett litet djur som smet in under en fasadläkt på den rödfärgade trästugan. Jag gick närmare och jag skymtade en ödla som satt där i skuggan. Jag hämtade kameran och stod en lång stund alldeles stilla. Ödlan började kanske acceptera mig som ett träd precis som häggen intill, och den solbelysta väggen var ju ändå varmare. Ödlan kröp försiktigt fram en bit.
Hur upplever en ödla sin omvärld? Det är ganska svårt att föreställa sig. Jag tycker jag kan ha ganska bra inlevelse med hundar och även möss och andra däggdjur. Det finns de som påstår att de kan ”tala med hundar”. De är scharlataner. Men vi kan nog ändå hitta en nivå av en slags kommunikation. Den är givetvis ordlös, men känslor kan vi både ta och ge. Hundar kan vara nästan ”övernaturligt” känsliga för människors känslor.
Men en ödla är ändå rätt avlägsen på släktträdet. Vår gemensamma förmoder levde för 250 miljoner år sedan! Vad säger en ödlas öga? Vad säger en ödlas minspel?
Vetenskapen menar att världsaltet kommit till av en slump, och att livet kommit till av en slump. De flesta himlakropparna därute är lika döda som vår måne. Det kosmiska fyrverkeriet dundrar på genom årmiljarderna utan tanke och mening.
Det finns filosofer som menar att hela denna kataklysm av skapelse och förstörelse får sin mening i den stund den betraktras av medvetna varelser, människor. Omvänt kan man säga att meningen med människan är att begrunda världsaltet och ge den sin mening. Att begrunda ”skapelsen” och ta den i bruk är människolivets mål och mening. Det som i grunden gör oss till människor.
Det låter mycket vackert, men det finns flera invändningar man måste göra. Först: Att ”förstå” världsaltet i alla sina detaljer är en övermänsklig uppgift. Mänskligheten som kollektiv kan sägas arbeta med den uppgiften, men ingen enskild människa kan sägas förstå annat än fragment av bilden. Till yttermera visso är vår ”vetenskapliga världsbild” ung. Frikostigt räknat 400 år. Strängt räknad är den fortfarande under uppbyggnad. Vår tids fysiker tror givetvis att de har grepp om de viktigaste fenomenen, men det bör stämma till eftertanke att den vetenskapliga eliten i slutet av 1800-talet också trodde sig ha i stort sett alla naturlagar beskrivna. Det fanns några retfulla ”detaljer” kvar, t.ex. det där med ljusets hastighet, menade man.
På medeltiden ansåg man att i stort sett allt som är värt att veta hade sammanfattats av Aristoteles och Thomas av Aquino.
Kanske kommer man att skratta åt strängteorin om hundra år? Vi tror inte det, men vem vet?
Är det tillräckligt att tillhöra samma biologiska art som Steven Hawkins för att veta att det finns en mening med livet? De flesta människor har inte en susning om strängteorin. Miljoner människor tror fortfarande att den yttersta sanningen nedtecknats en gång för alla i Koranen. Andra tror det står i Bibeln. Åter andra att redan Vedaskrifterna säger den slutgiltiga sanningen. Är alla dessa människor?
Jag arbetar med förståndshandikappade. De förstår varken Steven Hawkins eller Bibeln. Deras världsbild är mycket mer jordnära.
Livet är ett stort äventyr. Vi tassar omkring i våra olika ”världar” och dunsar emot varandra som blinda marsvin. Den ene är den andres monster. En tredje är den fjärdes föda. Den femte är den sjättes trånande älskare.
Den här ödlan lever säkert i sin speciella sagovärld. Jag är ödlans monster. Mätarlarven är ödlans rikedom. Vad har jag för rätt att sätta min sagovärld före din. Är en människa mer värd en ödla? Skapar inte ödlan också en mening till världen?
Människan är varken först eller sist.
Hur upplever en ödla sin omvärld? Det är ganska svårt att föreställa sig. Jag tycker jag kan ha ganska bra inlevelse med hundar och även möss och andra däggdjur. Det finns de som påstår att de kan ”tala med hundar”. De är scharlataner. Men vi kan nog ändå hitta en nivå av en slags kommunikation. Den är givetvis ordlös, men känslor kan vi både ta och ge. Hundar kan vara nästan ”övernaturligt” känsliga för människors känslor.
Men en ödla är ändå rätt avlägsen på släktträdet. Vår gemensamma förmoder levde för 250 miljoner år sedan! Vad säger en ödlas öga? Vad säger en ödlas minspel?
Vetenskapen menar att världsaltet kommit till av en slump, och att livet kommit till av en slump. De flesta himlakropparna därute är lika döda som vår måne. Det kosmiska fyrverkeriet dundrar på genom årmiljarderna utan tanke och mening.
Det finns filosofer som menar att hela denna kataklysm av skapelse och förstörelse får sin mening i den stund den betraktras av medvetna varelser, människor. Omvänt kan man säga att meningen med människan är att begrunda världsaltet och ge den sin mening. Att begrunda ”skapelsen” och ta den i bruk är människolivets mål och mening. Det som i grunden gör oss till människor.
Det låter mycket vackert, men det finns flera invändningar man måste göra. Först: Att ”förstå” världsaltet i alla sina detaljer är en övermänsklig uppgift. Mänskligheten som kollektiv kan sägas arbeta med den uppgiften, men ingen enskild människa kan sägas förstå annat än fragment av bilden. Till yttermera visso är vår ”vetenskapliga världsbild” ung. Frikostigt räknat 400 år. Strängt räknad är den fortfarande under uppbyggnad. Vår tids fysiker tror givetvis att de har grepp om de viktigaste fenomenen, men det bör stämma till eftertanke att den vetenskapliga eliten i slutet av 1800-talet också trodde sig ha i stort sett alla naturlagar beskrivna. Det fanns några retfulla ”detaljer” kvar, t.ex. det där med ljusets hastighet, menade man.
På medeltiden ansåg man att i stort sett allt som är värt att veta hade sammanfattats av Aristoteles och Thomas av Aquino.
Kanske kommer man att skratta åt strängteorin om hundra år? Vi tror inte det, men vem vet?
Är det tillräckligt att tillhöra samma biologiska art som Steven Hawkins för att veta att det finns en mening med livet? De flesta människor har inte en susning om strängteorin. Miljoner människor tror fortfarande att den yttersta sanningen nedtecknats en gång för alla i Koranen. Andra tror det står i Bibeln. Åter andra att redan Vedaskrifterna säger den slutgiltiga sanningen. Är alla dessa människor?
Jag arbetar med förståndshandikappade. De förstår varken Steven Hawkins eller Bibeln. Deras världsbild är mycket mer jordnära.
Livet är ett stort äventyr. Vi tassar omkring i våra olika ”världar” och dunsar emot varandra som blinda marsvin. Den ene är den andres monster. En tredje är den fjärdes föda. Den femte är den sjättes trånande älskare.
Den här ödlan lever säkert i sin speciella sagovärld. Jag är ödlans monster. Mätarlarven är ödlans rikedom. Vad har jag för rätt att sätta min sagovärld före din. Är en människa mer värd en ödla? Skapar inte ödlan också en mening till världen?
Människan är varken först eller sist.
13 januari 2009
Ett pris på naturen
Hur mycket kostar en skogsprommenad?
Vi svenskar betraktar naturen som vår självklara rättighet. Naturen skall finnas och vara tillgänglig gratis för alla. Allemansrätten har nära nog status av mänsklig rättighet.
Jag skulle också innerligt önska att det verkligen var så. Men allemansrätten är ingalunda någon mänsklig rättighet, den är tvärtom ganska unik för Sverige. Om man kommer t.ex. kommer till Italien och vill ta en söndagsprommenad i ett naturreservat så får man vara beredd att betala inträde.
Allemansrätten är en sedvanerätt som väsentligen varit möjlig därför att Sverige länge varit ganska glest befolkat. Den var för övrigt inte helt oproblematisk tidigare heller. Det som är fritt och gratis tillgängligt för alla vill ingen riktigt ta ansvar för. Det är den så kallade ”allmänningens tragedi” som filosofer diskuterar.
I vår senkapitalistika epok är det lätt att det som är gratis också betraktas som värdelöst. Det gör det svårt för samhällsplanerare att väga nyttan med att bevara ett naturreservat mot den mycket mer mätbara nyttan i skatteintäkter och arbetstillfällen som skogsindustrin ger vid kalavverkning av samma område.
Sätta pris på naturen
Det finns ekonomer som vill ”sätta pris på naturen”. Man kan gå till väga på olika sätt. Man kan t.ex. försöka värdera ekologiska systemtjänster. Ett annat sätt är att intervjua folk. ”Hur mycket är en skogsprommenad värd för dig?” Jag har inte någon sådan undesökning framför mig just nu, men jag vill minnas att man får svar i storleksordningen ”100 kronor”, ”200 kronor”. Det vill säga, om en människa väljer nöjen är kanske ett besök på operan mer värd än en skogsprommenad, men en skogsprommenad är mer värd än ett biobesök eller museibesök, och definitivt mycket mer värd än att hyra en video.
Vem skall man betala?
Ännu så länge behöver vi inte betala inträdesbiljett till den sista naturskogen. Jag är tacksam för det. Jag skulle uppfatta det ungefär som prostitution. Men det hindrar ju inte att man ger sin älskade en gåva!
Verle Gammelskog
Organisationen ”ett klick för skogen” (http://www.ettklickforskogen.se/) samlar för närvarande in pengar för att friköpa ett skogsområde utanför Göteborg. Man har redan köpt, med villkoret att betala före den 19 mars 2009. Man har fått ihop drygt 2 miljoner. Tyvärr behövs fortfarande nästan 5,5 miljoner och tiden börjar bli knapp. Om köpet måste gå tillbaka kommer skogen att avverkas och för överskådlig framtid bli ett skogsplantage. Organisationen går också miste om handpenningen (ca 10%).
Varför köpa en skog på västkusten?
Minns ni ”skogsdöden” som hotade på 80-talet? Biologer och miljöfolk var övertygade om att skogen i större delen av Europa, inklusive praktiskt taget hela Götaland, och i synnerhet västra Götaland, var dödsdömd p.g.a. försurning. Lyckligtvis visade det sig att farhågorna var betydligt överdrivna. Den plötsliga skogsdöden i Polen och Tyskland berodde faktiskt på en slumpmässig klimatchock, och inte i först hand på sura industriutsläpp.
Att detta hot lyfts bort är lika stort för miljön som det är i politiken att kommunismen föll! Det finns återigen hopp där vi förrut bara såg mörka skuggor. På 80-talet var det inte någon idé att tänka på naturreservat i den här delen av landet! Nu måste vi ta igen den tappade orken.
Alltså: Ge ett bidrag till ”ett klick för skogen”. Hur mycket är din senaste skogsprommenad värd? Hur många skogsprommenader vill du skänka till kommande generationer?
http://www.ettklickforskogen.se/
Vi svenskar betraktar naturen som vår självklara rättighet. Naturen skall finnas och vara tillgänglig gratis för alla. Allemansrätten har nära nog status av mänsklig rättighet.
Jag skulle också innerligt önska att det verkligen var så. Men allemansrätten är ingalunda någon mänsklig rättighet, den är tvärtom ganska unik för Sverige. Om man kommer t.ex. kommer till Italien och vill ta en söndagsprommenad i ett naturreservat så får man vara beredd att betala inträde.
Allemansrätten är en sedvanerätt som väsentligen varit möjlig därför att Sverige länge varit ganska glest befolkat. Den var för övrigt inte helt oproblematisk tidigare heller. Det som är fritt och gratis tillgängligt för alla vill ingen riktigt ta ansvar för. Det är den så kallade ”allmänningens tragedi” som filosofer diskuterar.
I vår senkapitalistika epok är det lätt att det som är gratis också betraktas som värdelöst. Det gör det svårt för samhällsplanerare att väga nyttan med att bevara ett naturreservat mot den mycket mer mätbara nyttan i skatteintäkter och arbetstillfällen som skogsindustrin ger vid kalavverkning av samma område.
Sätta pris på naturen
Det finns ekonomer som vill ”sätta pris på naturen”. Man kan gå till väga på olika sätt. Man kan t.ex. försöka värdera ekologiska systemtjänster. Ett annat sätt är att intervjua folk. ”Hur mycket är en skogsprommenad värd för dig?” Jag har inte någon sådan undesökning framför mig just nu, men jag vill minnas att man får svar i storleksordningen ”100 kronor”, ”200 kronor”. Det vill säga, om en människa väljer nöjen är kanske ett besök på operan mer värd än en skogsprommenad, men en skogsprommenad är mer värd än ett biobesök eller museibesök, och definitivt mycket mer värd än att hyra en video.
Vem skall man betala?
Ännu så länge behöver vi inte betala inträdesbiljett till den sista naturskogen. Jag är tacksam för det. Jag skulle uppfatta det ungefär som prostitution. Men det hindrar ju inte att man ger sin älskade en gåva!
Verle Gammelskog
Organisationen ”ett klick för skogen” (http://www.ettklickforskogen.se/) samlar för närvarande in pengar för att friköpa ett skogsområde utanför Göteborg. Man har redan köpt, med villkoret att betala före den 19 mars 2009. Man har fått ihop drygt 2 miljoner. Tyvärr behövs fortfarande nästan 5,5 miljoner och tiden börjar bli knapp. Om köpet måste gå tillbaka kommer skogen att avverkas och för överskådlig framtid bli ett skogsplantage. Organisationen går också miste om handpenningen (ca 10%).
Varför köpa en skog på västkusten?
Minns ni ”skogsdöden” som hotade på 80-talet? Biologer och miljöfolk var övertygade om att skogen i större delen av Europa, inklusive praktiskt taget hela Götaland, och i synnerhet västra Götaland, var dödsdömd p.g.a. försurning. Lyckligtvis visade det sig att farhågorna var betydligt överdrivna. Den plötsliga skogsdöden i Polen och Tyskland berodde faktiskt på en slumpmässig klimatchock, och inte i först hand på sura industriutsläpp.
Att detta hot lyfts bort är lika stort för miljön som det är i politiken att kommunismen föll! Det finns återigen hopp där vi förrut bara såg mörka skuggor. På 80-talet var det inte någon idé att tänka på naturreservat i den här delen av landet! Nu måste vi ta igen den tappade orken.
Alltså: Ge ett bidrag till ”ett klick för skogen”. Hur mycket är din senaste skogsprommenad värd? Hur många skogsprommenader vill du skänka till kommande generationer?
http://www.ettklickforskogen.se/
12 januari 2009
Wilson - Livets Mångfald
En kort recension av:
Edward O. Wilson – ”Livets mångfald”, 1992
originalets titel ”The Diversity of Life”
För den som är intresserad av biologi och naturvård är Wilsons bok ett absolut måste. Lika viktig som Dawkins "Den själviska genen".
Wilson beskriver evolutionens dynamik och djupa samband med ekologi. Aldrig tidigare har jag läst en så bra förklaring till hur nya arter uppstår.
"Adaptiv radiation" eller "artsvärmar" kan uppstå från ett gemensamt ursprung inom ett begränsat isolerat område där många ekologiska nischer står mer eller mindre vakanta. Det sker genom beteendemässig segregation som först skapar raser och så småningom är raserna så olika att de är skilda arter. Malawisjöns och Viktoriasjöns ciklider har uppstått på det viset.
Boken berättar också om människan förödande framfart med livet på jorden. Vi har satt igång en utrotningsepok av geologiska dimensioner, närmast jämförbar bara med den katastrof som utrotade bl.a. dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.
Wilson säger att miljöproblemen grovt kan klacificeras i två grupper. Förgiftningar genom utsläpp och även klimatändringar är i princip reversibla. Vi kan stoppa utsläppen och naturen kommer att hämta sig och hälsan kommer tillbaka. Värre är det med utrotning av andra livsformer. Det är definitiva förluster. Visserligen kommer naturen att skapa nya arter som tar de utrotades plats, men processen är så långsam att den inte kommer att hinna märkas i mänskligt perspektiv. Det tog ca 25 miljoner år för naturen att återhämta sig efter smällen för 65 miljoner år sedan.
Wilson betonar att vi inte i någon rimlig omfattning kan rädda arter i zoologiska och botaniska trädgårdar. Vi måste skydda tillräckligt stora sammanhängande vildmarksområden.
Tillägas kan att de konstillustrationerna av Sarah Landry är fantastiskt bra. De har en kristallklar skärpa som ger en sprudlande känsla för ”livets mångfald”.
Edward O. Wilson – ”Livets mångfald”, 1992
originalets titel ”The Diversity of Life”
För den som är intresserad av biologi och naturvård är Wilsons bok ett absolut måste. Lika viktig som Dawkins "Den själviska genen".
Wilson beskriver evolutionens dynamik och djupa samband med ekologi. Aldrig tidigare har jag läst en så bra förklaring till hur nya arter uppstår.
"Adaptiv radiation" eller "artsvärmar" kan uppstå från ett gemensamt ursprung inom ett begränsat isolerat område där många ekologiska nischer står mer eller mindre vakanta. Det sker genom beteendemässig segregation som först skapar raser och så småningom är raserna så olika att de är skilda arter. Malawisjöns och Viktoriasjöns ciklider har uppstått på det viset.
Boken berättar också om människan förödande framfart med livet på jorden. Vi har satt igång en utrotningsepok av geologiska dimensioner, närmast jämförbar bara med den katastrof som utrotade bl.a. dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.
Wilson säger att miljöproblemen grovt kan klacificeras i två grupper. Förgiftningar genom utsläpp och även klimatändringar är i princip reversibla. Vi kan stoppa utsläppen och naturen kommer att hämta sig och hälsan kommer tillbaka. Värre är det med utrotning av andra livsformer. Det är definitiva förluster. Visserligen kommer naturen att skapa nya arter som tar de utrotades plats, men processen är så långsam att den inte kommer att hinna märkas i mänskligt perspektiv. Det tog ca 25 miljoner år för naturen att återhämta sig efter smällen för 65 miljoner år sedan.
Wilson betonar att vi inte i någon rimlig omfattning kan rädda arter i zoologiska och botaniska trädgårdar. Vi måste skydda tillräckligt stora sammanhängande vildmarksområden.
Tillägas kan att de konstillustrationerna av Sarah Landry är fantastiskt bra. De har en kristallklar skärpa som ger en sprudlande känsla för ”livets mångfald”.
11 januari 2009
Det godas problem
Någonstans har jag hört någon säga:
Det är en variant av den utslitna liknelsen med vattenglaset, och den visar att verkligheten kanske är som den är men att vi kan ha olika känslor inför det.
Min lilla ”nyårskrönika” skall givetvis uppfattas ironiskt. Men det finns allvar i den! Det mesta som jag säger är sant, och många andra människor uppfattar det just så positivt.
Jag känner mig sannerligen betryckt över vart mina tankar leder mig.
Jag är en svag människa. Jag är allvarligt medveten om hur lyckligt lottad jag är som är född i ett välmående, demokratiskt land där människors lika värde är en allmänt omfattad sanning. I en annan kultur hade jag inte haft modet att uttrycka mina tankar. Om jag t.ex. levde i mullornas Iran, eller i Sverige för 150 år sedan.
Det är godheten som är problemet
Min anspråkslösa ”nyårskrönika” vill peka på att det är just de s.k. goda värdena som väsentligen har segrat, och att mänsklighetens och planetens fortsatta liv framför allt hotas av framgången för dessa värden. Först och främst av dessa är människoartens exempellösa tillväxt och talrikhet som ger problem.
I naturen hejdas alltid en art långt tidigare av rovdjur eller sjukdom. Inom arten kompletteras detta av aggression och revirbeteenden. Om livsrummet krymper och konkurrensen om födan hotar att bli för hård så hindras svagare individer från att bilda par, eller de jagas bort. Variationerna på dessa beteenden är oändliga.
Människan är ingalunda unik. Vi har också naturliga revirbeteenden. Under tiotusentals år bildade våra förfäder tämligen små flockar. Gissningsvis präglades livet inom flocken av solidaritet och samarbete, men lika säkert är att man regelmässigt uppträdde aggressivt mot främmande flockar.
Civilisationprocessen är historien om hur människan tämjdes och innordnades i kulturer som med varierande stor framgång lyckades hindra naturliga revirbeteenden och konkurrens. Istället skapades steg för steg större och större sammanslutningar av stammar, folk och nationer, mer eller mindre enade av inbördes solidaritet eller institutionaliserade auktoritära maktordningar. Religionerna hade en enorm betydelse i denna process. En god människa lyder kungen, Gud och den fastställda moralen.
Vi har nu nått vägs ände. Även om inte världsregeringen ännu är här så kan vi ana vartåt det går. Mänskligheten är den slutgiltiga flocken. Alla människor lika och okränkbara värde är den slutgiltiga moralen. Det finns inte längre någon fiende, inte några ”andra”.
Givetvis är inte upplysningsidealets seger fullständig, det finns fortfarande atavismer som Talibanerna i Afganistan eller kommunisterna i Nord-Korea, eller de främlingsfientliga i Skåne. Det är de som är ”de andra”, än så länge.
Varför bara människan?
Djurrättsaktivisterna vill gå ännu längre. Varför stanna vid människoarten? ”Vi däggdjur”, ”vi varmblodiga” (inkluderar fåglarna), ”vi amnioniter” (inkluderar också kräldjuren, ... nej, det är lite långsökt), ”vi ryggradsdjur” (men bläckfiskarna då?). Var skall vi dra gränsen? Vilka är ”vi” och vilka är det vi kämpar emot?
Vad jag vill antyda är att ”människa” är en godtycklig begränsning. Den är både för trång och för vid. Till råge på allt är det ju just människor som skapar de mest akuta problemen. Kampen står alltså väsentligen mellan människor.
Jag svär inte mänskligheten trohet. Jag har förvisso anslutit mig till föreningen ”Humanisterna”. Jag tycker det är ett olyckligt namn. Jag vill förtydliga att det för mig betyder att jag tror att människan är den tills vidare mest förnuftiga varelsen i det här hörnet av världsaltet. För mig betyder ”humanism” inte att jag hyllar ”att vara snäll mot människor” som den slutgiltigt rättfärdiga principen.
Överbefolkning
Jorden är överbefolkad. Människorna skördar och konsumerar idag uppskattningsvis 20-30% av hela växtvärldens primära produktion. Vi har blivit så många att klimatet påverkas av våra aktiviteter. Vi är mitt uppe i en utrotningsepok som bara har ett fåtal geoliska motsvarigheter. Den senaste för 65 miljoner år sedan då bl.a. dinosaurierna dog ut.
An act of God
Människors livsstil måste ändras. Antalet människor måste minska.
Fram till för några hundra år sedan var kanske krig ett ”ekologiskt” sätt att reglera människopopulationer. Men idag innebär krig framför allt förstörelse av miljö och natur. Även om människor dör, vilket skulle kunna lätta på trycket, så förstörs den ekologiska grunden så mycket mer att nettoeffekten bara kan bli katastrofal.
I svarta stunder tänker jag att bara en riktigt kraftfull pandmi kan rädda vår vackra planet. Det behövs biologisk bekämpning, och det måste ge avgörande resultat utan att allvarligt skada och annan natur och miljö. Om folkmängden snabbt minskade till kanske 1/3 då skulle antagligen också koldioxidutsläppen minska till 1/3. Kanske skulle man kunna avfolka känsliga naturområden.
Resonemanget ovan är förfärligt! Det visar än en gång vilka ohyggliga avgrunder som kan öppna sig för den som driver sina tankar till sin spets.
En vår tids doktor Mengele skulle kunna få för sig att rädda planeten genom att i sitt bakteriologiska laboratorium skapa något sådant.
Ateister frågar de religiösa hur det kan komma sig att en allsmäktig och allgod Gud inte ingriper och räddar t.ex. barn från en Tsunamivåg. Jag säger att frågan är fel tänkt. Det man kan anklaga gudarna för är att de inte dräper fler! Om det verkligen fanns en god Gud som älskade sin skapelse, då skall han veta att hans ingripande är mer nödvändigt än någonsin. Det finns en uppgift som bara en Gud kan genomföra utan synd. Vi människor är oförmögna att rädda oss ifrån vår egen godhet.
Upplysningens chans
Jag kan se en möjlig utväg, som både bevarar vår mänskliga värdighet och ändå kan rädda planeten. Det är födelseplanering. Det finns faktiskt också hopp på det området. Kvinnor (i synnerhet kvinnor) som har tillgång till preventivmedel och abort föder få barn. Av olika skäl, väljer många t.o.m. att nöja sig med ett eller två barn, om man får välja.
När kulturen trots allt gör att man vill ha fler barn måste världsamfundet vara villigt att använda politiska styrmedel som kan få även dessa att besinna sig.
Folkvandringar ställer till enorm skada i ett folkminskningsprogram. Folk och kulturer som beter sig ”rätt”, som eftersträvar en balanserad uthållig ekonomi och folkminskning, skall inte straffas med att tvingas ta emot födelseöverskottet från omoraliska kulturer.
Om det finns liv finns det hopp
Den rena orörda jungfruliga naturen är väsentligen förlorad. Utrotade djur och växter är bort för alltid. Människorna har besudlat allt. Men naturen är opportunistisk. Det bildas nya jämvikter och vi får nya naturtyper (kulturlandskap). Det går också att restaurera natur. Vi kan få tillbaka skogar och havsbottnar som åtminstone för ett otränat öga ser ut att vara vildmark. Det finns ingen nivå av förstörelse där det är tillåtet att ge upp.
Etik är inte så enkelt
Ovanstående borde emellertid stämma till eftertanke. Ett etiskt system för vår tid är mycket svårt att skapa. Om man erkänner att Jorden är överbefolkad, så inser man att många intutiva etiska ställningstaganden måste ifrågasättas.
Är det rätt att leta efter livsförlängande terapier? Är det rätt att hjälpa människor med konstgjord befruktning? Är det rätt att kräva att döende människor donerar sina organ? Etc.
”en optimist är en person som anser att vi lever i den bästa av möjliga världar, medan en pessimist är en person som fruktar att vi lever i den bästa av möjliga världar.”
Det är en variant av den utslitna liknelsen med vattenglaset, och den visar att verkligheten kanske är som den är men att vi kan ha olika känslor inför det.
Min lilla ”nyårskrönika” skall givetvis uppfattas ironiskt. Men det finns allvar i den! Det mesta som jag säger är sant, och många andra människor uppfattar det just så positivt.
Jag känner mig sannerligen betryckt över vart mina tankar leder mig.
Jag är en svag människa. Jag är allvarligt medveten om hur lyckligt lottad jag är som är född i ett välmående, demokratiskt land där människors lika värde är en allmänt omfattad sanning. I en annan kultur hade jag inte haft modet att uttrycka mina tankar. Om jag t.ex. levde i mullornas Iran, eller i Sverige för 150 år sedan.
Det är godheten som är problemet
Min anspråkslösa ”nyårskrönika” vill peka på att det är just de s.k. goda värdena som väsentligen har segrat, och att mänsklighetens och planetens fortsatta liv framför allt hotas av framgången för dessa värden. Först och främst av dessa är människoartens exempellösa tillväxt och talrikhet som ger problem.
I naturen hejdas alltid en art långt tidigare av rovdjur eller sjukdom. Inom arten kompletteras detta av aggression och revirbeteenden. Om livsrummet krymper och konkurrensen om födan hotar att bli för hård så hindras svagare individer från att bilda par, eller de jagas bort. Variationerna på dessa beteenden är oändliga.
Människan är ingalunda unik. Vi har också naturliga revirbeteenden. Under tiotusentals år bildade våra förfäder tämligen små flockar. Gissningsvis präglades livet inom flocken av solidaritet och samarbete, men lika säkert är att man regelmässigt uppträdde aggressivt mot främmande flockar.
Civilisationprocessen är historien om hur människan tämjdes och innordnades i kulturer som med varierande stor framgång lyckades hindra naturliga revirbeteenden och konkurrens. Istället skapades steg för steg större och större sammanslutningar av stammar, folk och nationer, mer eller mindre enade av inbördes solidaritet eller institutionaliserade auktoritära maktordningar. Religionerna hade en enorm betydelse i denna process. En god människa lyder kungen, Gud och den fastställda moralen.
Vi har nu nått vägs ände. Även om inte världsregeringen ännu är här så kan vi ana vartåt det går. Mänskligheten är den slutgiltiga flocken. Alla människor lika och okränkbara värde är den slutgiltiga moralen. Det finns inte längre någon fiende, inte några ”andra”.
Givetvis är inte upplysningsidealets seger fullständig, det finns fortfarande atavismer som Talibanerna i Afganistan eller kommunisterna i Nord-Korea, eller de främlingsfientliga i Skåne. Det är de som är ”de andra”, än så länge.
Varför bara människan?
Djurrättsaktivisterna vill gå ännu längre. Varför stanna vid människoarten? ”Vi däggdjur”, ”vi varmblodiga” (inkluderar fåglarna), ”vi amnioniter” (inkluderar också kräldjuren, ... nej, det är lite långsökt), ”vi ryggradsdjur” (men bläckfiskarna då?). Var skall vi dra gränsen? Vilka är ”vi” och vilka är det vi kämpar emot?
Vad jag vill antyda är att ”människa” är en godtycklig begränsning. Den är både för trång och för vid. Till råge på allt är det ju just människor som skapar de mest akuta problemen. Kampen står alltså väsentligen mellan människor.
Jag svär inte mänskligheten trohet. Jag har förvisso anslutit mig till föreningen ”Humanisterna”. Jag tycker det är ett olyckligt namn. Jag vill förtydliga att det för mig betyder att jag tror att människan är den tills vidare mest förnuftiga varelsen i det här hörnet av världsaltet. För mig betyder ”humanism” inte att jag hyllar ”att vara snäll mot människor” som den slutgiltigt rättfärdiga principen.
Överbefolkning
Jorden är överbefolkad. Människorna skördar och konsumerar idag uppskattningsvis 20-30% av hela växtvärldens primära produktion. Vi har blivit så många att klimatet påverkas av våra aktiviteter. Vi är mitt uppe i en utrotningsepok som bara har ett fåtal geoliska motsvarigheter. Den senaste för 65 miljoner år sedan då bl.a. dinosaurierna dog ut.
An act of God
Människors livsstil måste ändras. Antalet människor måste minska.
Fram till för några hundra år sedan var kanske krig ett ”ekologiskt” sätt att reglera människopopulationer. Men idag innebär krig framför allt förstörelse av miljö och natur. Även om människor dör, vilket skulle kunna lätta på trycket, så förstörs den ekologiska grunden så mycket mer att nettoeffekten bara kan bli katastrofal.
I svarta stunder tänker jag att bara en riktigt kraftfull pandmi kan rädda vår vackra planet. Det behövs biologisk bekämpning, och det måste ge avgörande resultat utan att allvarligt skada och annan natur och miljö. Om folkmängden snabbt minskade till kanske 1/3 då skulle antagligen också koldioxidutsläppen minska till 1/3. Kanske skulle man kunna avfolka känsliga naturområden.
Resonemanget ovan är förfärligt! Det visar än en gång vilka ohyggliga avgrunder som kan öppna sig för den som driver sina tankar till sin spets.
En vår tids doktor Mengele skulle kunna få för sig att rädda planeten genom att i sitt bakteriologiska laboratorium skapa något sådant.
Ateister frågar de religiösa hur det kan komma sig att en allsmäktig och allgod Gud inte ingriper och räddar t.ex. barn från en Tsunamivåg. Jag säger att frågan är fel tänkt. Det man kan anklaga gudarna för är att de inte dräper fler! Om det verkligen fanns en god Gud som älskade sin skapelse, då skall han veta att hans ingripande är mer nödvändigt än någonsin. Det finns en uppgift som bara en Gud kan genomföra utan synd. Vi människor är oförmögna att rädda oss ifrån vår egen godhet.
Upplysningens chans
Jag kan se en möjlig utväg, som både bevarar vår mänskliga värdighet och ändå kan rädda planeten. Det är födelseplanering. Det finns faktiskt också hopp på det området. Kvinnor (i synnerhet kvinnor) som har tillgång till preventivmedel och abort föder få barn. Av olika skäl, väljer många t.o.m. att nöja sig med ett eller två barn, om man får välja.
När kulturen trots allt gör att man vill ha fler barn måste världsamfundet vara villigt att använda politiska styrmedel som kan få även dessa att besinna sig.
Folkvandringar ställer till enorm skada i ett folkminskningsprogram. Folk och kulturer som beter sig ”rätt”, som eftersträvar en balanserad uthållig ekonomi och folkminskning, skall inte straffas med att tvingas ta emot födelseöverskottet från omoraliska kulturer.
Om det finns liv finns det hopp
Den rena orörda jungfruliga naturen är väsentligen förlorad. Utrotade djur och växter är bort för alltid. Människorna har besudlat allt. Men naturen är opportunistisk. Det bildas nya jämvikter och vi får nya naturtyper (kulturlandskap). Det går också att restaurera natur. Vi kan få tillbaka skogar och havsbottnar som åtminstone för ett otränat öga ser ut att vara vildmark. Det finns ingen nivå av förstörelse där det är tillåtet att ge upp.
Etik är inte så enkelt
Ovanstående borde emellertid stämma till eftertanke. Ett etiskt system för vår tid är mycket svårt att skapa. Om man erkänner att Jorden är överbefolkad, så inser man att många intutiva etiska ställningstaganden måste ifrågasättas.
Är det rätt att leta efter livsförlängande terapier? Är det rätt att hjälpa människor med konstgjord befruktning? Är det rätt att kräva att döende människor donerar sina organ? Etc.
04 januari 2009
Rovdjurshatande samer
Samerna klagar över rovdjuren och kräver återigen att få öka sin s.k. skyddsjakt. I DN 28/12-2008 skriver naturfilmarna Dag Jonzon och Hans Östbom om illegal jakt i nationalparkerna.
Jag blir så besviken! Det finns en allmänt spridd myt att ursprungsbefolkningar har en särskild förståelse för sitt landskaps natur, och därför skulle vara bättre lämpade vårda och försvara naturens mångfald. Uppenbarligen gäller inte det samerna. De bedriver samma stordriftskapitalism och giriga utplundring som någonsin kolonialisterna från sydsverige.
Samerna bör besinna att de sitter på samma bräckliga gren som vargarna och björnarna. Vad skall vi med samer till?
Nationalism och etniskt grundade särrättigheter är djupt ifrågasatt överallt. Svenskar anses inte längre ha någon särskild hemortsrätt till sydsverige. Om samerna skall kunna hävda urfolksrättigheter bör de ta till sig och vårda myten om att de har särskilda kulturella förutsättningar att leva i harmoni med naturen. Det är långt viktigare än industriell renskötsel.
Det måste kunna få finnas plats också för andra rovdjur än människor.
Jag blir så besviken! Det finns en allmänt spridd myt att ursprungsbefolkningar har en särskild förståelse för sitt landskaps natur, och därför skulle vara bättre lämpade vårda och försvara naturens mångfald. Uppenbarligen gäller inte det samerna. De bedriver samma stordriftskapitalism och giriga utplundring som någonsin kolonialisterna från sydsverige.
Samerna bör besinna att de sitter på samma bräckliga gren som vargarna och björnarna. Vad skall vi med samer till?
Nationalism och etniskt grundade särrättigheter är djupt ifrågasatt överallt. Svenskar anses inte längre ha någon särskild hemortsrätt till sydsverige. Om samerna skall kunna hävda urfolksrättigheter bör de ta till sig och vårda myten om att de har särskilda kulturella förutsättningar att leva i harmoni med naturen. Det är långt viktigare än industriell renskötsel.
Det måste kunna få finnas plats också för andra rovdjur än människor.
Nyårskrönika 2009
Himmelriket är här!
Många människor har en tråkig tendens att fokusera på problem och elände när det i själva verket finns så otroligt mycket att glädja sig åt. I stort likaväl som i smått. Nu vill jag tala om de verkligt stora tendenserna.
Uppgiften är slutförd – mänskligheten har segrat
Låt oss ta som utgångspunkt hur våra förfäder formulerade målsättningen:
"Gud välsignade dem och sade till dem: Varen fruktsamma och föröka er, uppfyll
jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och
över alla djur som myllrar på jorden." (1 Mos 1:28)
Fullbordat!
Det finns inget djur eller ens bakterie som längre kan utgöra ett allvarligt hot för mänskligheten. Människor har tagit praktiskt taget hela planeten i besittning. Vildmarken är utplånad. Självklart har vi sparat naturreservat och inrättat djurparker för de djur vi vill behålla. All mark som kan odlas upp har tagits i bruk. Jordbruksmark som vi klarar oss utan har vi asfalterat och byggt upp städer på. Praktiskt taget alla floder är uppdämda och utnyttjas för energi eller som avloppsdiken.
Det finns fler människor än någonsin, snart 7 miljarder. Fler människor än någonsin kan äta sig mätta, ca 6 miljarder. Medellivslängden har fördubblats de senaste 100 åren. Nu kan även de fattigaste räkna med att leva 60 år eller mer.
Om inte detta är nog för att övertyga om att lyckan och godheten segrat, finns det skäl att hoppas på ytterligare enorma framsteg. Gentekniken lovar att åkrarna kan ge enormt mycket större skördar. Läkarna gör dagligen framsteg som gör livet längre för allt fler. Medicinsk forskning kan ge tekniker som radikalt fördröjer åldrandet. Utslitna organ kan ersättas med sådana som odlats fram ur egna stamceller. Antalet människor kommer att fortsätta att växa. Kanske kan vi bli 20 miljarder!
Hälsa åt alla
"Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa
som hjort och den stumme brista ut i jubel." (Jes 35:6)
Vi har redan cochlea implantat som ger döva hörseln tillbaka , det experimenteras med ögonproteser. Det experimenteras med att koppla in konstgjorda nerver mellan hjärna och muskler, så att förlamade skall kunna röra sig själva igen.
Slaveriet är slut
"Se på himlens fåglar, de sår inte de skördar inte ... er himmelske fader föder
dem." (Matt. 6:26)
Maskiner ersätter mänskligt arbete på allt fler områden. Redan idag är det bara minoriteter som utför konkret produktivt arbete. Kanske kan en miljard människor försörja resten. Människor som inte är piskade av tvånget att arbeta kan tillåta sig att ägna sig åt att köpa och sälja och göra livet behagligt för varandra. Alla kan få ägna sig åt konst och musik. Kulturen är gratis på nätet. Goda människor kan ägna sig åt omsorg om barn och åldringar.
Världsfred
"Och de skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till
vingårdsknivar. Nation skall inte lyfta svärd mot nation, och de skall inte mer
lära sig att föra krig." (Jesaja 2:2, 4)
Våld och krig är numera sällsynt. Det har aldrig tidigare i historien varit så få krig som idag. Risken att utsättas för våld på gatorna är visserligen fortfarande inte obefintlig, men den har minskat enormt i ett längre perspektiv. På medeltiden, när kyrkan ensam hade att predika moral, dog normalt kanske 30% av människorna genom våldshandlingar. Våld var det naturliga sättet att lösa konflikt. Idag kan man inte slå ett olydigt barn på stjärten utan att det blir polisutredning, dom och fängelse.
Överhuvudtaget är nationsbegreppet under avveckling. I många länder har människorna helt övergett tanken att de som är född av infödda föräldrar skulle ha några särskilda rättigheter till landet. De som har problem i sina hemländer välkomnas att flytta till andra mer glesbefolkade länder. I fler och fler länder har människokärlek segrat över trångsynt nationell solidaritet.
Religionsfrihet
Över hela världen växer insikten att alla ateismer och religioner egentligen handlar om samma sak: att vi skall älska och hjälpa varandra så att alla kan få bil, hus och kontokort.
Miljön - det löser sig!
Det finns de som oroar sig för växthuseffekten. Det är inget hot mot människan. Det kan förvisso orsaka en del problem med folkomflyttningar och förstörda materiella egendomar, men människan har ju tidigare visat sig kunna anpassa sig till nästan vilka förhållanden som helst.
Alla farliga rovdjur är snart utrotade, resten är inlåsta i burar. Fästingarna har ännu inte utrotas, men annars är det massor av onyttiga djur och växter som utrotats. Det finns de som menar att vi säkert kan klara oss bra med bara några tusen vilda djur och växtarter. För säkerhets skull finns annars en gigantisk fröbank på Spetsbergen. (om "Domedagsbunkern" som drivs av Nordiskt Genresurscenter och stiftelsen Global Crop Diversity Trust, enligt DN.se 24/2-2008.)
Med DNA-teknik kan man säkert snart, om man till äventyrs skulle önska det, återuppväcka utrotade djur och växter.
Kanske evigt liv
"Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta
skall finnas mer." Upp 21:4
Det finns IT-visionärer som tror att man snart skall kunna simulera en männikohjärna i en dator. Om man sedan i samband med dödsögonblicket också kan läsa av läget i alla hjärnans neuron (dvs. alla minnen och preferenser) då har vi i uppnått potentiellt "evigt liv". Framtidsprofeten Ray Kurzweil har förutspått att detta kan vara uppnått år 2029. Tio år senare kan vi "porta" hela mänskligheten till en virtuell värld. Blir det "äventyrens och lägereldarnas värld"?
Och vi gjorde det själva helt utan gudomlig inblandning
Ett kommande paradiset har ju utlovats tidigare, men nu först är det verkligen inom räckhåll. Och det är vi människor själva som har åstadkomma det, med vetenskap, entreprenörskap och positivt tänkande. Helt utan gudomlig inblandning!
... så vem eller vad kan sätta stopp för mänskligheten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
