28 december 2013

Släpp inte in Lena Andersson i vardagsrummet

Lena Andersson slår huvudet på spiken i dagens DN-ledare:

Hon har exakt rätt vad det gäller en sådan nationalist som jag. Jag anser precis som hon säger att vi svenskar som folk och kollektiv har en slags äganderätt till vårt land. Det handlar om något liknande solidariteten inom en familj och släkt, fast större. Och ja, jag uppfattar det som rätt och rimligt att betrakta ett folk som ett subjekt.

Jag analyserar alltså läget på samma sätt som Lena Andersson men vi hamnar ändå i totalt olika läger.
Lena står för den rena individualismen – längst ut i den nyliberala extremhögern. Hon har absolut noll förståelse eller sympati för solidaritet inom en grupp. Hennes altruism sträcker sig till att om bara min personliga äganderätt respekteras och jag får ha min ”frihet” så får alla andra söka sin lycka bäst de gitter. Underförstått att Marknadens ”osynliga hand” sedan leder allt till det bästa.

Solidaritet som överlevnadsstrategi

Solidaritet är ett ord som är svårt missbrukat. Det används ofta synonymt med självutplånande altruism. Jag tänker mig en fackförening som en urbild för en solidarisk sammanslutning. Genom att organisera och samordna kraven från ett antal individer kan man tillsammans få en styrka som överträffar fabriksägarens annars överlägsna individuella styrka. Solidariteten förutsätter att deltagarna i en konfliktsituation ger upp sin individuella frihet att förhandla direkt med arbetsgivaren.

Revirbeteende

De flesta högre djurarter uppvisar någon form av revirbeteende. Individer stakar ut och försvara ett territorium som är tillräckligt stort att försörja individen själv, en make och en kull ungar. Lena Anderssons privata vardagsrum är (en del av) hennes revir. Det vi människor kallar ”ägande” är i biologisk mening revir.
Det finns djur som inte hävdar revir alls: bladlöss, myggor, vattenloppor m.fl. De sitter där de hamnat. Suger i sig så mycket de kan från sin omgivning och lägger så många ägg som möjligt. De gör inget för att försvara sig men överlever som art genom extremt stor reproduktionsförmåga. De förenar icke-våld med absolut frihet men är ändå inte lockande att ta som moralisk förebild.

För många djur är ett solitärt individuellt liv alldeles för osäkert. De överlever därför att de slutit sig samman solidariskt i en grupp eller flock. Genom samarbete i flock ökar jaktlyckan eller också behövs samarbete i försvar mot fiender. Flocken tar över som revirhävdande enhet. Flocken blir ett subjekt. Ibland utplånas nästan individen. Medlemmarna känner inte längre igen varandra som individer.
Hos avancerade djur kan individ, familj och flock samexistera. Hos t.ex. hästar, vargar eller människor. Flockens skydd är hos dessa en förutsättning för ett individuellt förverkligande.

Ensam är inte stark

De flesta människor har ett intensivt behov av att tillhöra en flock. Ensam är livet alltför osäkert. Om inte annat gör vissheten om döden att det ensamma livet är påträngande meningslöst. De flesta vill vara med och bygga något som är ”större”. Vad kan vara naturligare än att vilja ta ansvar för och bygga vidare på det samhälle som vi (flocken = folket) ärvt. Naturligtvis kan vi välja in nya medlemmar till flocken, naturligtvis kan medlemmar välja att säga upp medlemskapet, men vi (flocken = folket) måste förstå att om vi släpper in för många eller låter för många gå så försvinner den sammanhållande identiteten och legitimiteten och flocken kommer att bli alltmer bräcklig. Flocken kan inte heller ha alltför många medlemmar som, likt Lena Andersson, aktivt arbetar för flockens upplösning. Att inte sparka ut, eller omvända, sådana medlemmar kan på sikt innebära att passivt tillåta den solidariska sammanslutningens undergång.

Kollektivt ägande?

”Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. När kollektiv beslutar för medlemmarna måste de enskildas avgöranden definitionsmässigt stå tillbaka.”

Ja, det är riktigt. Att tillhöra ett samhälle innebär att underkasta sig vissa begränsningar för individuell frihet. Det är solidaritetens pris. Som medborgare har man köpt sig rätten till skydd mot t ex våld och stöld. Menar Lena Andersson att kollektiv därför är inneboende onda?

”Men om nu svenskarna gemensamt och via släktarv ändå kunde sägas äga de delar av Sveriges land som inte är privat ägda, har de då inte rätt att stänga människor ute med hänvisning till äganderätten?” frågar Andersson retoriskt. Sedan följer ett underligt resonemang. 

”Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. Redan där faller det. Om man bara får sälja till andra i släkten är det ju inte en markfråga utan en annan sorts fråga. Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.”

Varför skulle medborgarskap fungera exakt som ett aktiebolag? Kontraktet som Lena Andersson efterfrågar är ju just medborgarskapet. Problemet med den nuvarande massinvandringen är bl a att det så lättvindigt trycks och delas ut nya andelar. Värdet av ett medborgarskap faller i samma takt som innebörden av medborgarskapet tunnas ut. Det liknar mer och mer andelar i ett konkursbo.

Lena Andersson har en väldigt fyrkantig idé om vad ägande innebär, att den som äger något skulle ha rätt att göra vad hon vill med det. Filosofiskt sett är ägande ganska problematiskt. Att äga en skjorta må vara enkelt. Om du väljer att riva sönder den eller färga om den är det din ensak. Redan att äga en bil är mycket mer komplicerat. Det finns mängder av regler som måste följas som gäller besiktning, skatt, drivmedelshantering, parkering, skrotning. Den som äger mark har ingalunda rätt att göra vad som helst på den marken. Man får inte tippa giftigt avfall där, man får inte bygga om det är nära vattnet, man får verkligen inte låta främmande makt bygga en militär anläggning där. Är det en skogs- eller jordbruksegendom måste marken skötas enligt en mängd regler. Det är självklart att man inte heller får landa busslaster med utlänningar där.

Att ”äga” mark måste vara snarare att äga en slags licens för brukande. Betrakta det som ett lån från nationen helt enkelt. Nationalstaten med dess rättsväsende är ju i slutänden garanten för ”ägandet”.

Jag läser det som om Lena Andersson menar att ägandet är tillvarons oomkullrunkeliga fundament. Individens ägande uppfattad som en närmast religiös metafysik.

Under evigheten finns inget absolut ”rätt” och ”fel”. Det finns definitivt inte någon översinnlig sanktion för individuell frihet och äganderätt. I den mån vi har ett samhälle som förmår staka ut gränser och försvara dem, kan detta kollektiv upprätta en zon som erkänner individuellt ägande och frihet under ansvar.
Nationen är rättsstatens förutsättning. Den är skapad av våra förfäder och ska ärvas av våra efterkommande. Det är nationens medborgare som har rätt att bestämma om de vill ha fler medborgare. Den existerande befolkningen har all rätt i världen att säga STOPP. Det krävs i praktiken också att de har maktmedel att genomföra det.

Naturligtvis har medborgarna i ett land också rätt att ge upp sitt anspråk. De har rätt att välkomna massinvandring av främmande folk. Indianerna i Nordamerika är ju kända och beundrade för att de var så vänliga och välkomnande mot de europeiska kolonisatörerna. Det finns säkert många andra exempel. Alla sådana folk har gått under.

Alla de folk som överlevt har i kritiska skeden sett till att ha kungar och befälhavare som förmått hävda sitt folks rätt till landet, ofta med vapen i hand.

Den nationalistiska förslaget är att vi skall hålla på idén om att vi är ett folk och vi skall försvara och återerövra vår rätt till detta land. Vi har gemensamt något värdefullt som aldrig någonsin kan ersättas av ett individuellt ägande.

Åke Blomdahl